Efter många års möda tror jag mig om att ha kommit in i slutfasen av redigeringsarbetet av min roman: Gustavas barn. Äntligen har jag också skrivit en baksidetext.

Jag räknar med att ge ut boken på eget förlag någon gång i vinter.

Helena Bruun-Nystedt

”Gustavas barn” utspelar sig runt huskorset Gustava som håller sig ung genom att utdela örfilar åt olika generationer av familjen Norelius.

Den som föder alla barn och som själv fått smaka på Gustavas uppfostringsmetoder, är den sökande och intellektuella Inez, som gifter sig med prästen Ingemar Norelius.

Vi får följa familjen från storstrejken 1908, genom första världskriget, där familjen skulle ha svält ihjäl om det inte varit för Gustavas fenomenala förmåga att trolla fram något ätbart. Historien avslutas under kristallkronorna i den stora 12-rums tjänstevåningen där det vimlar av små diakonissor, flyktingar och motståndsmän, eftersom Ingemar – som utvecklats till en av Sveriges mest populära präster – samtidigt är en av de få kända svenskar som törs opponera mot nazismen.

Parallellt med denna klassresa skildras Sveriges politiska landskap och särskilt Svenska kyrkans roll genom 1900-talets första hälft.

Viktigt för historien är att utforska det absurda, men tidstypiska i karaktärernas sätt att agera, t.ex. hur Inez utvecklas från en godhjärtad, naiv flicka till en ärelysten, känslokall människa med en överdriven och bisarr gudstro.

Boken är skriven under de år då jag bodde utomlands och häftigt längtade tillbaka till Sverige. Därför är berättelsen samtidigt en hyllning till skärgård och segling.

Med Gustavas barn har jag velat måla upp en gobeläng av ett försvunnet Sverige – på gott och ont – för att främst äldre läsare ska känna igen den värld som det fortfarande fanns rester av medan de var barn. Förhoppningsvis kan också yngre läsare genom berättelsen ana sig till vårt avstamp inför det nya samhälle som växer fram.