Ute på Djurö har vi ett mycket aktivt Byalag. Numera är det indelat i olika arbetsgrupper. Ett av dem driver t.ex. frågan om fler bostäder, så att inte Djurö ska sluta som en avfolkningsbygd.

En annan av Byalagets arbetsgrupper är traditionsgruppen som arrangerar det officiella Valborgs- och Midsommarfirandet här ute på ön. Den uppgiften kan kanske tyckas vara mindre viktig men precis som Göran Dahlheim sa i sitt båltal, så måste vi vårda vårt kulturarv.

Det är inte självklart att våra traditioner förmedlas vidare till kommande generationer, nu när det är så många andra aktiviteter som lockar de unga. Men kulturarvet är en av de faktorer som utgör kittet mellan människor i vårt samhälle.

Några andra som också bidrog till att bevara våra traditioner är kören. Det är spillrorna av den gamla stora kyrkokören, som blev till Djurökören och som upplöstes för ett par år sedan. Den uppstår numera en gång om året och sjunger in våren. Det var härligt att få lyssna på de gamla välkända sångerna igen.

Den enda punkt i Valborgsmässofirande där jag skulle önska en smula förändring, är ordningsföljden på arrangemanget. Det börjar med sång och vårtal. Först därefter tänds bålet. Mycket traditionsenligt uppstod det i år först en massa rök. Ett tag var hela vita grindarna inbäddat i rök.

Men så slog en låga plötsligt upp mot himlen. Snart flammade bålet. Men vid det laget hade de flesta åskådarna skingrats. När elden äntligen började likna en riktig majbrasa var stora delar av publiken redan på väg ut genom de vita grindarna.

Jag hoppas dock att detta inte var sista gången som det var trängsel på Vita Grindarna, som ju är ett av de få ställen, där folk kan komma ner till vattnet. Vi håller tummarna för en riktigt härlig badsommar.