De senaste månaderna har jag arbetat intensivt med det skrivprojekt, som jag haft körande under de senaste 30 åren.

Orsaken till att det är så intensivt just nu, är att jag börjat på en skrivkurs på distans. Den heter Stora Romankursen. Härom veckan blev jag i ett webbinarium ombedd, att i en enda mening formulera vad projektet handlade om. Jag svarade då att det var en roman om en fascinerande och spännande man, som svek de människor han älskade allra mest och som så småningom blev bitter över sin livssituation.

Samtidigt skulle jag också kunna säga att romanen har en gammal grälsjuk trotjänarinna som sin röda tråd. Jag har gett henne namnet Gustava. Det är hon som uppfostrar och förbittrar uppväxten för flera generationer av familjen Norelius. (Så småningom kommer jag läsa upp ett litet avsnitt från min roman i Ö-teaterns nya podd).

Parallellt med romankursen jobbar jag på samma projekt i den skrivgrupp som träffas regelbundet här ute på Djurö. Allt detta sammanlagt har, gjort att jag fått en hel massa idéer till hur jag ska disponera mitt väldiga material av scener, som jag omformar utifrån barndomsminnen och intervjuer med gamla, numera avlidna släktingar. Och så fabulerar jag naturligtvis: Idag skulle jag inte längre kunna redogöra för vad som är fakta och vad som är fantasier. Jag har levat så länge med mina romanfigurer som naturligtvis fått påhittade namn, att de numera lever sitt eget liv, och bara har vissa likheter med de ursprungliga personerna, som fanns i verkligheten.

Men just för att jag har så mycket material att utgå från, så vet jag just nu inte om jag skriver på en, två eller tre romaner. Jag har bestämt mig för att projektet nu ska fullföljas och jag arbetar intensivt på att genomföra det.

Jag räknar med att ge ut – den eller dessa böcker – på eget förlag, eftersom det idag är extremt svårt att få ett manuskript antaget på ett etablerat förlag. Så småningom kommer det här på Kulturmakeriet. com mera om detta.