Det finns redan en skrivgrupp på Djurö/Stavsnäs, men om det finns intresse, upprättar vi gärna fler grupper.  Det är gratis och kräver bara att man är medlem av Konst & Kultur Djurö, Stavsnäs. Anmäl er till helenanystedt@gmail.com eller smsa  0760 440034

Skrivgrupp är en lågintensiv aktivitet, där vi enbart träffas en gång i månaden. Till gengäld är det meningen att denna arbetsform kan sträcka sig över flera år. Detta för att även dem som har lust-, men inte riktigt tid att skriva, ska kunna delta och få draghjälp att skriva regelbundet. Du behöver inte nödvändigtvis vara mitt uppe i något stort projekt. Det räcker med att du känner lust att göra något med ditt skrivande och få stöd och inspiration av andra.

I skivgruppen framlägger vi egna texter för varandra och ger och får respons och försöker utveckla vår förmåga till ge detta. Meningen är att vi ska använda oss av redskap som vi fått från andra skrivkurser eller tidskrifter om skrivande och som kan vara med till att göra en text mera dramaturgiskt fungerande och hur man ska undvika de vanligaste fallgroparna.

Vi har inte någon deciderad lärare utan bidrar alla med förslag till övningar och aktiviteter utifrån våra erfarenheter från tidigare skrivprojekt eller skrivkurser.

Här kommer ett utdrag ur första kapitlet i min kommande roman ”Amandas barn.”

 

”Och vad skulle Inez ha för sig i Uppsala?” frågade Prostinnan misstänksamt sin dotter.

”Ta studenten förstås!”

”Men läroverket tar inte emot flickor” invände Prostinnan mera förvånad än vred, eftersom hon var medveten om att urvalet av friare skulle vara betydligt större i Uppsala än i Gudmundrå.

”Man kan gå upp som privatist. Det gjorde Professorskan Söderblom.”

”Vilken Professorska? Vad pratar hon om?”

”De på tidningsurklippet över min säng. Det är Professor Söderblom i Uppsala och hans fru. Han är den enda svensk som har disputerat på Sorbonne. Han var ett geni. Det säger alla.”

”Och vilka är alla?”

”Alla i Paris! Vi pratade inte om annat än Söderbloms. Det var de som byggt upp svenska församlingen i Paris och det var de som startade tisdagssalongerna. Och Anna Söderblom hade tagit studenten i Uppsala som privatist, så därför vet jag att…”

”Sakta i backarna! Vad har denna vilt främmande människa med oss att göra? Och att resa till Uppsala; jag har då aldrig hört så dumt! Vem skulle till exempel bli hennes förkläde där?”

”Det kan väl Amanda bli. Jag får ju ändå inte ta ett steg utan att hon blandar sig.”

Prostinnan sjönk vanmäktig ner i stolen. Som vid en ljungeld insåg hon hur hennes egen bildningstörst hade spelat henne ett spratt. Genom sitt eget högmod hade dottern förvandlats till en drömmare och fantast, som dessutom vågade jämföra sig med herrskap ur i samhällets allra översta topp.

Det fanns bara enda i hela prostgården som inte förfasade sig över att Inez ville åka med sina bröder till Uppsala. Det var den gamla trotjänarinnan Amanda.

”Vad är det för märkvärdigt att flickan vill ta studenten” sa hon och tog sig en kopp kaffe från kannan, som hon alltid hade stående på spisen. Hon tog en sockerbit mellan läpparna och hällde över lite kaffe på fatet, för att inte bränna sig och sedan sörplade hon vällustigt i sig alltsammans.

”Om här behövs kunskaper i hushållning finns de ju redan innanför räckvidd. Det behöver man inte slösa dyra skolpengar på.”

Fullt så naturligt tyckte inte Prosten att det var, att dottern ville ta studenten. Mogenhetsexamen var nu en gång något helt för sig själv och krävde en målmedvetenhet, som man inte kunde förvänta sig av en flicka.

”Så vitt jag minns började hon på ett nytt handarbete innan hon åkte till Frankrike. Hur går det med det?”

”Jo jag har broderat ungefär hälften” bekände Inez.

”Och så fick hon visst grått ullgarn i julklapp. Det kan väl aldrig vara de strumporna som hon har på sig nu?”

Efter att ha genomgått Inez lådor, fann man inte mindre än femton halvfärdiga handarbeten och Prosten brummade förargat:

”Dumheter! Hur skulle en flicka som inte ens kan göra färdigt sina handarbeten, kunna klara av att ta studenten?”

 

Det har aldrig kunnat bevisas något och både Inez och Amanda förnekade det bestämt, men faktum var att den sommaren tillbringade Amanda påfallande mycket tid på sin lilla jungfrukammare bakom köket. Hon kom inte ens ut och satte sig i salen med de andra om kvällarna.

Men när hösten kom var de femton handarbetena färdiga, hur det sen än hade gått till och Inez drog med sina bröder till Uppsala och Amanda avancerade från hushållsmamsell till bestyrarinna av ett studenthushåll.