Ute på Djurö finns ett litet kulturhus. Det är nog det minsta kulturhus i världen. Det innehåller en tambur, ett förråd, ett toalettrum, en sal på ca 40 km samt en liten veranda där det kan bänkas 12-14 personer, och that´s it.  Men ändå så härbärgerar det lilla huset så många spännande aktiviteter. Där pågår ofta utställningar, särskilt i samband med helger, eftersom tanken är att man gärna vill nå inte bara från de fastboende, men också sommargästerna som är åtminstone 10 gånger så många.

Kulturhuset är också hemvist för filmklubben, liksom de lokala spelmännen har hållit öppna repetitioner här. Där försiggår kurser i konsthantverk, berättarkvällar, föredrag, kurser i dramatik och där spelas teater, även om lokalen inte lämpar sig för teater då man nästan inte kan bygga upp någon scen i detta lilla utrymme. Om man försöker så ryms det nästan inte någon publik alls, men inte desto mindre så HAR här faktiskt spelats teater.

Kulturhuset är också möteslokal för Djurös målarklubb: Penseln. På måndagseftermiddagarna träffas vi och sitter och målar tillsammans. En gång i månaden byts träffen ut mot öppen krokis. Det betyder att vem som helst får komma in och tillsammans med oss teckna efter levande modell, bara de lägger 100 kr till modellpengar. Och så måste de förstås- liksom oss andra – ha med sig egen penna och block.

Under Penselns måndagsträffar råder total koncentration, vilket resulterar i total tystnad. Färgen flödar eller det enda som gäller är att få fram den där bilden som man har inne i huvudet. Det som hörs är mest suckande och det ljud som uppstår när penslarna doppas i vatten eller raspar mot pappret. Utmattade återvänder vi så småningom till verkligheten.

Det finns en myt om att det är så avkopplande att teckna och måla. Naturligtvis går det inte att avvisa att några upplever det så, men ofta är vi ”penslare” alldeles vimsig av trötthet efter att ha jobbat ett par timmar. Det är sällan som man i vardagslivet måste koncentrera sig så 100 %, så det känns som om själva hjärnan får träningsvärk.

När bilderna börjar bli färdiga, upphör förstås tystnaden. Då blir samtalet desto livligare. Vi ger varandra råd om teknik och material eller utbyter skvaller i största allmänhet.

Just nu arbetas det mycket flitigt under Penselns möten för det är mycket som ska hinnas med. Den 16 juli har vi Vernissage och håller sedan öppet mellan 12 till 16 under helgen: 16, 17 och 18 juni..

De flesta Penselns bilderna har på ett eller annat sätt inspirerats av hav eller sjöfågel. Det gäller också för mig, Helena. Jag arbetar helst antingen med akvarell eller textil. Det betyder ofta textilfärger på bomullssatäng. Efter mina många år i Danmark kallar jag mina textilier för ”Billedtäpper!. Fördelen med att utföra bilder på textil är dels att jag känner något särskilt just för textil men också att det är så praktiskt. Under mina utställningar är ”täpperna” monterade med en trälist upptill och nertill, så att de hänger utspända. När den är slut är det bara att dra ut träpinnarna och vika ihop bilden och lägga den i en låda, detta istället för att behöva förvara en tavla som kanske är 1,5 x 2 meter, vilket händer att mina ”bildtäpper” är.

I år har jag dock valt att visa akvareller. För att låta publiken se hur jag arbetar har jag tagit med flera olika utgåvor av varje bild. Motiven är sådant som jag upplever under mina utflykter i båten.  Det här föreställer till exempel toppen av ett segel som sticker upp över urberget på en lite holme utanför Långholmen.

Inte för att jag tyckte att bilden var misslyckad men jag beslöt mig för att undersöka om jag kunde få in mera ljus i seglet. Därför testade jag att använda reserveringsmassa.

Och nog för att seglet blev lite ljusare men nu tyckte jag att det hade mindre seglingsfart än det förra.  Dessutom var klippan inte så övertygande i denna version. Jag beslöt mig för att göra ett tredje försök.

Jag tycker fortfarande att det är bäst segelfart i första versionen, men kanske att berget har fått mera liv i denna sista version. I alla fall är det dags att lämna detta motiv. Nästa bild föreställer Långholmens fyr och det vita som skymtar i vänster hörn är fören på min egen båt. Som den uppmärksamme betraktaren kanske kan se, har jag använt mig av reservationsteknik i vattnet, för att få det att glittra så mycket som möjligt.

Det sista motivet i den här serien föreställer en holme dit jag tog ut min två danska skrivväninnor. Den ena av dem har rest mycket i Indien som hon har skildrat i flera av sina böcker. Strax när vi la till i denna lilla vik, sa hon: ”Detta är en helig plats!”

”Hur så?” Sa vi andra två.

”Jo” fasthöll hon bestämt. ”Om denna plats hade legat i Indien så hade det flyttat hit någon helig man och folk hade vallfärdat både för att se honom och denna egendomliga plats.”

Jag kan inte säga emot henne. För mig är hela Stockholms skärgård helig. Efter den gången kallar jag just denna vik för helig plats, Så här såg min första bild ut.

Det var både grönskan i förgrunden och udden långt borta som fascinerade mig, men jag tyckte att träden till vänster i bilden blev så trista, särskilt i färgen.  Jag gjorde därför ett nytt försök.

Denna bild innehåller mera av den stämning som jag ville få fram och är den som jag tycker bäst om av de tre försöken. Särskilt nöjd är jag med den lilla tallen som står på udden i höger hörn, där jag tycker jag har fångat tallens essens utan att göra den porträttlik. I den här bilden har jag använt mig av den utsparingsteknik som ju består av blå plastmassa. Då jag såg alla blå toner i bilden, ville jag göra ett sista försök med lite mera blå och violetta färger.