Perspektiv är inte något som jag experimenterat med förut.


Händer 2

Den uppgift som jag gett mig själv är inte lätt. Det inbillade jag mig i mitt lättsinne att den skulle vara. Som jag redan berättat här i Kulturmakeriet, har jag kommit så långt med min roman, att jag anlitat en lektör – eller rättare sagt avtalat att anlita en lektör. Men så var jag i Köpenhamn på födelsedagskalas och då passade min danska skrivgrupp på att hålla skrivmöte.

Gruppen har skrivit ihop sedan slutet av 80-talet och jag har haft privilegiet att få se många böcker födas. Och inte nog med det, jag har varit med och diskuterat innehåll och utformning och lärt mig en hel massa. Trots att jag nu har bott i Stockholms skärgård i tio år, fortsätter vi så gott vi kan, att hålla ihop gruppen. Vi sänder manuskript på mailen och träffas någon gång om året antingen i Köpenhamn, Stockholm eller Skåne, där en av medlemmarna har ett sommarställe.

Egentligen hade jag inte alls tänkt skicka dem halva den text som lektören skulle få, vilket jag av misstag råkade göra. Det var väl resfebern som satte in. Skrivgruppen fick ett par dagar på sig att läsa ca hundra sidor. Min avsikt var, att skicka ett kapitel på fem sidor, som jag jobbat hårt med. Jag hade äntligen löst problemet med hur jag skulle gestalta en av de viktigaste bipersonerna.

Till min besvikelse tyckte inte gruppen att mitt manus riktigt funkade som helhet, även om de gillade många av de enskilda kapitlen. De föreslog att jag skulle skriva scenerna ur de olika karaktärers synvinkel istället för ur tredje persons perspektiv.

Perspektiv är inte något jag experimenterat med förut, men jag blev tänd på att försöka. Om man skrivit en välfungerande scen i ett ”utanför” perspektiv, kan det väl inte vara så svårt att skriva om den i huvudkaraktärens perspektiv. – tänkte jag i min naivitet.

Jag skyndade mig att uppskjuta samarbete med min lektör till slutet av maj, för att hinna skriva om så många scener som möjligt. Vi måste kunna bedöma om detta är en strategi som fungerar.

Nu har jag jobbat i en månad på projektet och jag tror att det kan lyckas, men inser nu att det inte alls är något lätt arbete. Dels får jag stryka långa stycken som jag lyckats riktigt bra med, därför att de är ur fel perspektiv. Om scenen ska vara ur Johans perspektiv, duger det inte att beskriva Lisas känslor eller tankar. Scenen måste förstås inskränka sig till Johans känslor och tankar samt det han iakttar att andra personer säger eller gör.

Då blir frågan om de borttagna textstycken ska stryka eller användas till en annan scen, där vi får följa vad Lisa tänkte och kände? Om jag stryker vad Lisa tänkte och kände, blir scenen kanske inte fullödig eller för kort. Och läsaren får inte lära känna Lisa på djupet.

Det är mycket som ställer till det. Jag har just blivit färdig med en scen på fyra sidor. Trots att jag utgick från en nerskriven, välfungerande scen, har jag arbetat i fyra dagar innan jag blev någorlunda nöjd. Texten har skrivits om hundratals gånger och jag har låtit den svälla ut för att sedan skäras ner igen. Jag har prövat mig fram med nya repliker och låtit andra personer komma in och närvara vid episoden.

Arbetet går trögt och jag var naiv nog att bli överraskad. Jag borde ha vetat att det är ett hästgöra att skriva en roman.

Händer 6_beskuren 2-1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s