Första boken om dem – som jag har läst högt ett stycke ur på Ö-teaterns podd- har börjat ta form för länge sedan, medan del två och tre fortfarande är ofullständiga. Mycket arbete återstår visserligen, men nu hoppas jag kunna göra mig färdig också med dessa delar inom överskådlig tid.

Del 1 är berättelsen om en kvinna; Inez som levde från slutet av 1800-talet till ungefär mitten av 1900-t och som trots kvinnans dåtida ställning försökte utveckla sina förmågor. I sin tidigaste ungdom tillbringade hon ett år i Paris, något präglade henne för resten av livet. Hennes huvudsakliga livsuppgift blev dock att vara maka och mor. Det var först i mogen åldern som hon åter fick lov att omge sig med intellektuellt stimulerande samtal och arbetsuppgifter.

Denna berättelse är också ett sätt att utforska hur det kom sig att hon utvecklades till en märklig, ja bitvis nästan bisarr kvinna. Kombinationen fanatisk Gudstro och äregirighet passar inte särskilt bra ihop, men det var inte desto mindre utmärkande för henne. Vad var det som gjorde att hon till slut blev sådan, för det kan hon väl inte ha varit från början?

Detta är också beskrivningen av en klassresa, där familjen först svälter sig genom första världskriget för att sedan flytta in i en paradvåning på Stortorget, där husfadern; den framgångsrika och populära prästen Ingemar Norelius, till slut blev du och bror med kungen och kunde hantera sina inbjudningskort till Nobelfesten som om de varit spelkort.

Berättelsen utforskar vad som hände mellan de två kvinnorna: prästfrun och hennes trotjänarinna och huskors. Här skildras hur de agerade under sin livslånga maktkamp och vad som hände när barnaskaran växte och några av prästbarnen utvecklades till riktiga busungar, något som de två kvinnorna försökte motverka med autoritära och kränkande uppfostringsmetoder. Samtidigt är det historien om brinnande kärleksband mellan en mor och hennes barn, en kärlek som tyvärr aldrig fick komma till uttryck och för vilket ättlingarna fick sona i tredje och fjärde led.

Historien kom till under de många år då jag bodde utomland och längtade svårt till Sverige. Den är präglad av den ambivalens jag kände inför det jag hade förlorat. Den är därför en kombination mellan en lovsång till –  och ett uppgör med – den miljö ur vilken jag har vuxit. Ändå kan man inte kalla den för en biografi. Alla personer har fingerade namn och jag har fabulerat så mycket utifrån de iakttagelser jag har gjort och de intervjuer som jag genomfört, att det har mycket lite med de ursprungliga fakta att göra. Jag vet inte längre vad som är sanning och vad som är påhitt. Men eftersom alla inblandade personer är borta och döda, så får historien lov att vara den gobeläng av stämningar och episoder som den utvecklats till.