Vår lille man är omgiven av förkrossande storslagenhet. Världen omkring honom är gigantisk och artificiell. Nästan kvävd av gatornas avgaser försöker han att ställa sig utanför.

Han dansar för att besvärja makterna och han skrattar högt, när han upptäcker att dörren har öppnats på glänt; en springa genom vilken han kan klämma sig igenom. Han förstår inte att husen och gatlyktorna och allt annat som står honom upp i halsen är hans ankare och när han förkastar dem ställer han sig till förfogande för krafter som han inte kan styra.

Och nu bryter Döden fram i all sin glans och slår honom med stumhet.

Men just när han tror att spelet är förlorat, börjar Döden dansa för honom. Och hon leder honom uppför trappan och utsätter honom för en frestelse:

Se detta är mitt ansikte och mot det ställer jag livet och kärleken och vällusten – för livet är ju mycket mer än bara frånvaron av undergång.

Allt detta ska du få av mig om du åtar dig ansvaret. Du ska se till att elektromagne-tismens lagar fungerar. Du ska styra alla elektroners färd runt sina protoner från nu och till evig tid. När du ser in i ett älskat ansikte ska din vanmakt och leda få det att krackelera ut i förintelse. Om du blir utmattad och inte orkar längre, så ska världen drabbas av förfall. Med din egen vilja ska du upprätthålla giltigheten av de heliga lagar som i din civilisation upptäcktes av Einstein Bohr och Plank.

Om du tar emot denna krona av mig – så lovar jag dig att aldrig röra vid dig med min hand, men du får inte tveka en sekund. Det är din viljas magnet som ska hålla samman allting. För någon måste vaka och någon måste tro och bära tillvaron på sina skuldror. Det är du som måste hindra den från att störta ner i avgrunden. Själv är Döden så trött så trött och Gud har varit död så länge.

Och när Döden föreslår detta kontrakt, är det för att hon har iakttagit människorna och förstått att ansvar och makt är det de eftersträvar allra mest. Inget tvivel gnager deras hjärtan och de brinner av längtan efter att ta jordens tyglar och utan säkerhetsnät styra världen genom rummet.

Men vår lille man är rädd för den åkturen. Han delar inte sina bröders och systrars trosvisshet. Han vet att den här färden långsamt kommer dränera honom på kraft. Han vet att vattendroppar genom årtusendena är starkare än den största krigshär och att tiden varar längre än hjältemodet och vreden och att inte ens kärleken kan….

Nej förresten, han vet ingenting. Tanken tvekar – inte av feghet utan av insikt. Vad är det egentligen som han och vi vet??? För att våra krafter inte är obegränsade, är väl inte nihilism nödvändigtvis det slutgiltiga svaret. Kanske är det bara vi, som inte förmår ställa de riktiga frågorna. Hur kan man dra oceaner av död från en gnista av liv? Eller äpplen från elefanter?

Därför är frestelsen ingen riktig frestelse även om Dödens skugga är stor på väggen. Men ett svart hål i bröstet lutar sig vår lille man fram och blåser ut sitt ljus. Hans tråd blir tunnare och tunnare och just när den brister, kommer vinden och lyfter upp honom över husen och bort mot den uppgående solen.